Midnattssolsrallyt 2006

 
 
Bengt Alsed
 
 

Midnattssolsrallyt 2006

För att göra en lång historia ännu längre så gick årets rally tillbaks några år, när de första idéerna började cirkulera, men riktigt fart tog det förra året. Genast när detta kom i närheten av mina öron fanns det bara en sak som gällde: jag måste deltaga! Hela livet, nästan i alla fall eftersom jag bara var 7 år när det första Midnattssolsrallyt, eller det korrekta namnet Svenska Rallyt till Midnattssolen, gick av stapeln, har jag drömt vakendrömmar om att få deltaga. Några år efter att jag fyllt 18 och fått mitt körkort så omvandlades ju rallyt till ett vinterrally, så det blev aldrig något med det ”riktiga” rallyt. Förresten spelade det mindre roll eftersom ekonomin absolut inte var i paritet med önskan.

Nästa fråga var förstås vad man skulle åka med. Tillåtet var bilar upp till 75-års modell, men som sagt, det var ju 50- och 60-talet som var det riktiga rallyts tid. 50-talets rally och OT-tävlingar dominerades ju antalsmässigt av Volkswagen, för all del några av de första åren på 60-talet också. En VW-bubbla skulle alltså platsa perfekt och några sådana saknas inte i mitt garage. Men sen får man tänka på vilket märke som dominerade rallyt. Just det, Porsche förstås. Segrar 1952, 1953, 1954, 1955 och 1963 talar sitt tydliga språk: det måste åkas Porsche! Eftersom inte heller detta märke saknas i mitt garage (blev du förvånad?) så gällde det bara att välja. En pre-A där syskonbilar ståtar med 4 segrar eller en T6 med en seger? Jomenvisst skulle det åkas pre-A. Alla som provat på en pre-A vet att man inte kan sätta likhetstecken med komfort, behaglig resa, inget brus i örona, tyst och stilla, utan snarare motsatserna. Alltså gällde det att ställa in sig på umbäranden. Bilen är dessutom inte ny, visserligen renoverad och underhållen under min snart 20-åriga ägotid, men knappast med nya och fräscha detaljer på alla områden. Men, men 53 års modell, 53 år gammal, har den rullat under dessa år så borde den väl klara en resa på några hundra mil? Så blev det bestämt.

Sten Sundström tillfrågades (tvingades) att inta codriver-stolen och anmälan skickades in så fort inbjudan ankommit. 150 mil långt från start mitt i Skåne (Hörby) och mål i Jämtland (Östersund), 15 specialsträckor och 3 specialprov, sammanlagt c:a 20 mil till, det har en viss respekt med sig. Mycket frågor och undringar ventilerades under våren, både Sten och jag internt, men också med arrangörerna och medtävlare. Att det fanns luckor i arrangörernas informationer var uppenbart, frågan var mest om det skulle bli problem även under tävlingen? Bilen preparerades, dvs. oljan byttes och rundsmörjning utfördes, den fick nya vita prickar utan Nürburgringreklamen, dessutom drog vi åt alla skruvar och muttrar som vi kunde hitta (dom satt fast, jag har för vana att dra allt tills det nästan går av – och ibland går av), rallydäck för grusvägar monterades, trippmätare justerades, klockor kollades, tidbok införskaffades mm. mm. mm. Faktum är att vi var färdiga redan en vecka före starten! Detta har väl aldrig hänt tidigare.

Måndagen den 26 juni transporterade vi Porschen till Hörby. Jo, man vill ju vara säker på att komma till starten utan problem, uppstår problemen därefter så kan man alltid skylla på dåliga vägar eller felaktiga pilar. Besiktningen gick bra, vi fick stora blaffor till nummerlappar att sätta på dörrsidorna (dvs. vi kunde låtit bli att sätta på nya prickar, dom syntes ändå inte), reklam för allt möjligt klistrades på lediga utrymmen och vi såg åtminstone ut som ett rallyekipage. Regnet avlöste solstunderna med jämna mellanrum, ja det såg riktigt lovande ut. Förarsammanträde för oss som åkte regularity hölls klockan 18.00. Det var nu man skulle få exakta besked om hur regularity-proven skulle gå till. Mötet var totalt kaos! Ingen information stod att få, när erfarna regularity-åkare från Norge och England frågade varför man inte följde det reglemente som finns och som det stod i inbjudan, så påbörjades en individuell information till vissa utvalda! Kaos således och helt utan värde. Erik Carlsson på taket, som jag satt bredvid, sa att detta var det värsta han varit med om – och han har varit med om det mesta! Våra team-kamrater Kurt/Lennart och Douglas/Berne var förstås också på plats och väl preparerade. Dom körde ju i nästan nya bilar, Douglas i sin -56 års Speedster och Kurt i den oerhört moderna 356 C:n från -65, så för dom skulle det förstås bli en behaglig och vilsam resa. Föralldel kunde man väl sätta ett litet frågetecken för Douglas/Berne, dom saknade ju tak, men det saknades inte regn! Nåväl, vi åkte hem och sov vår skönhetssömn.

Tisdag morgon var vi på plats i Hörby i god tid. Startproceduren fungerade bra och snart var vi på väg till första specialsträckan, SS 1 Kyle, strax utanför Hörby. Den var ungefär 3 kilometer lång, liten smal och krokig grusväg i väldigt gott skick och perfekt som uppvärmning. Det var spännande med första sträckan, att lära sig hålla koll på tid och medelhastighet, att kommunicera med varandra på rätt sätt osv. Medelhastigheten var 50 km/tim, det låter inte så mycket, men med små grusvägar som svänger både hit och dit och med vägbyten som tar tid och ibland så dåliga vägar att man var tvungen att ta det lugnt (om man ville ha bilen med sig i ett stycke) så går det undan ibland, medan vissa sträckor var så fina att det kändes alldeles för sakta. Men som sagt, det är precisionen som räknas i regularity. Vi gjorde väl inte bort oss utan körde vidare mot SS2 Vesslarp, inte långt från Lönsboda, en transport på dryga 9 mil. Transporterna var helt klart långa, gick på små vägar, ibland asfalt, ibland grus och ofta av sämre kvalitet än specialsträckorna. SS2 var en bjässe på 17 kilometer, det är långt! Många vägbyten med olika karaktär och kvalité på vägarna, allt fungerade bra även om det var gropigt, även bilen gick som den skulle, härlig sträcka! Vädret växlade mellan regnskurar och sol, bilarna blev ju smutsiga, men det var helt ok. Kurt och Lennart med startnummer 8 hade en egen taktik. Så här berättar Lennart: ”vi visste att startordningen skulle förändras till nästa dag och då skulle den som hade flest prickar starta först. Kurt:s taktik blev alltså att skaffa många prickar och ligga först följande dag. Många omkörningar på de smala skogsvägarna blev det första dagen, men det blev också många prickar, så andra dagen hade vi rent framför och kunde köra så fort vi ville. Vid ett tillfälle i Jönköpingtrakten tvivlade jag ändå om Kurt tog i riktigt, det var när han på en fartsträcka hann med att se och vinka till en bekant”. 14 mils transport till Vrigstad, där vi hade lunchuppehåll.

Lite problematiskt för mig eftersom mitt ena ben sen några månader vägrade göra tjänst och det var en lång promenad från biluppställningen och till matsalen. Men då kom en man från arrangörsklubben (Vetlanda Rally & Racingklubb) och hämtade mig med sin van, lät oss äta och körde mig sen tillbaks. Det kallar jag service och uppställning. Heders och tack, du okände. Det är också kul att se gamla kompisar möta upp, sådana man har åkt i de småländska skogarna med redan på 60-talet! Transport 11 mil och SS3 vid Dalstorp, mitt ute i ingenstans, några mil söder om Ulricehamn. Sträckan var 10 km, jag har inga dåliga minnen av den så den var säkert ok. SS4 Brännåsen, nordväst om Jönköping. 7,5 km njutning! Stor timmerväg med utomordentlig beläggning, grus förstås, långa, svepande kurvor genom välansad tallskog, egentligen alldeles för snabb för att det skulle vara roligt med regularity. Här måste Kurt slagit hastighetsrekord, det var inte första gången han kört här (säkert tjuvtränat!), dessutom hade han och Lennart totalt missuppfattat vad regularity står för. Dagen avslutades med en 15-mila transport till Trollhättan. Tiderna på transporterna var så snäva att man knappt hann med att tanka. En liten felkörning gjorde att man genast fick transportprick. Oftast fick man ligga i för fullt och hastighetsgränserna kunde man glömma. Istället blev det så att man såg fram mot specialsträckorna, för då kunde man ta det lite lugnt ett tag! Mycket dåligt planerat! Första dagens transportprickar ströks sedermera, efter kraftiga protester. Det blev lite bättre kommande dagar, men nån semesterresa var det definitivt inte!

Målplatsen i Trollhättan var vid SAAB-museet och det är sevärt. 356-teamet var intakt, inga tekniska problem, inget skruvande. Men nu ville man helst komma till ett matbord och en säng, tur att vi varit på museet förut. Enligt utsago var det bara en kort promenad till hotellet, så Sten tyckte det var perfekt att ta sin kvällspromenad. Jag litade till Ingrid Kennborn som skjutsade mig dit. Tyvärr visste jag inte att Stens resväska låg i Ingrids bil, så när Sten kom fram nån halvtimme-timme senare, det visade sig nämligen vara långt till hotellet, fick han ringa Ingrid och be henne återvända med väskan. Innan man kunde sussa så gällde det att rita in banan för nästa dags körning, ett inte helt enkelt arbete med de bristfälliga körinstruktioner som gavs. Vi sov i alla fall gott när vi väl kunde luta huvudena mot kudden!

Dag 2 startade med SS5 Utby, bara ett par mil utanför Trollhättan. En kort sträcka på knappt 4 km. Därifrån har jag dåliga minnen! Hela sträckan var som ett enda stort tjälskott hela vägen. Den stackars 356:an fick tveklöst agera stenkross med hela underredet. Jag vrålade (ja det var så vi kommunicerade, utan intercom i en pre-A utan klädsel är inte särskilt tystlåtet!) till Sten att vi fick ta dom tidsprickar det blev, för jag tänkte inte mala ned bilen till järnspån här. Jag tycker faktiskt att vi klarade det tämligen bra ändå, vi tappade bara 12 sekunder och då tycker jag nog bilen är värd mer! Efter denna (för-)krossande upplevelse så kom vi till SS6, Dynamitbacken i Uddevalla, där vi kört backtävling bara en månad tidigare. Alltså var det problemfritt, det blev en hyfsad tid, men redan tidigare hade man valt att inte låta specialproven ingå i regularity-tävlingen. Douglas var snabbast uppför, även han har ju åkt här tidigare. Kurt och Lennart hade nu lite tekniska åkommor, nåt tändstift som slog igen (Kurt körde väl för sakta) och nån wire som behövde justeras så dom hoppade över backlöpet och skruvade en stund. Tråkigt för Kurt, han hade säkert velat utmana Douglas tid!

15 mils transport, denna gång med så gott om tid att man hann ta en snabblunch i Falköping innan vi kom till SS7 Daretorp på Hökensås, strax utanför Tidaholm. Ett märkligt prov som i början gick på en rallycross- eller motocrossbana med mycket lös sand, lite asfalt, trånga och tvära svängar och branta kanter. Den fortsatte så småningom på en skogsväg, fortfarande sandbeläggning. Vid målet hade man stora problem med tidtagningen, vi kom inte iväg utan bildade kö vid tidsskrivningen, det blev så många stående att panik började uppstå hur det skulle gå att stoppa framfarten på de som kom efter och inte hann stanna innan kön. Som tur var kom Vicke Winqvist och Sylvia Österberg i uppföljningsbilen efter regularity-åkarna och kunde sätta lite fart på funktionärerna. Vi hastade vidare13 mil till och lyckades ta oss in i Närke och Långsmon söder om Laxå. SS8 således, 6 km lång och härlig rallyväg.

Nästa transport på 14 mil förde oss till Arboga. Här tror jag att man gått man ur huse till torget, där vi radade upp oss i ett kort uppehåll. Så skönt att se så mycket intresserade människor, dessutom bekanta ansikten. Efter en snabb kopp kaffe och en macka, som Arboga kommun bjöd på, tack, tack, drog vi vidare, nu till Västerås, där ett ännu kortare uppehåll på Fiskartorget lät oss köra upp på ytterligare en startramp där man blev orolig för sitt avgassystem (det gick bra) och en intervju av lokal person. Här hade man uppmärksammat mitt efternamn och min farbror Bertil och pappa Helmers motorsportinsatser i staden, kul tyckte jag att speciellt Bertil, som gjort så mycket för motorsporten i Västerås, fortfarande är känd, många år efter hans bortgång. Även här var det gott om folk, även här kända ansikten, Sten träffade i all hast en gammal kompis som han inte sett på 30 år! Sånt är härligt! Vi stressade vidare mot Uppsala och efter en snabb (läs: långsam) tankning parkerade vi på Vaksala torg för natten. Jag såg Berndt Jansson – Midnattssolsrally-segrare 1963 - på håll, men hann aldrig fram för att hälsa. Berndt, tag min hälsning denna väg istället, jag såg dig även i Almunge, men då skulle man ju starta specialen. Vår servicebil tog oss till hotellet, det blev lite mat och diskussioner innan kartritning och sovande. Dagen hade börjat lite mulet och med några regnskurar, men efterhand blev det allt bättre för att inte säja jättebra.

Dag 3, nu var det torsdag, tog oss ut till en rolig sträcka i Almunge, SS10 Vadet, nordost om Uppsala. En gammal klassisk rallysträcka, känd för Roslagspubliken och dom var många, kan jag lova. Jag vet att vi var i Uppland, men sen började jag nog förlora kontrollen över det geografiska eftersom jag bara körde (som Sten sa) och hade dålig koll på vilka väderstreck vi åkte i, det växlade dessutom hela tiden. Jag såg i varje fall skylten till Knutby, men ingen Kristi brud stod vid vägkanten och vinkade och tur var väl det! Längre norr ut i Uppland i alla fall och ett SP11 på Tierps flygfält, klassisk mark för Midnattssolsrallyt. Erik Carlsson höll sig på hjulen, vilket han inte gjorde 1964. Man körde både på flygfältet och på små vägar eller stigar runt om. Mycket trevligt, men eftersom stigarna var bevuxna med högt gräs i mitten och Porschen både är låg och saknar hasplåtar var jag ganska försiktig. Dessutom räknades ju inte SP in i resultatet. Grabbarna som inte bryr sig om vad dom gör (Kurt och Douglas) gasade förstås för fullt! Vid Gysinge Värdshus var det matuppehåll, trevligt och välsmakande och med klubbmedlemmen Lasse Petersson från Jönköping som tog emot. När vi betalade vår mat kom Gunnar Palm alldeles bakom , betalade och sa: ”det är för mig och Carlsson på taket”. Damen som tog emot pengarna såg lätt förvånad ut, hon kunde inte se någon med propeller på ryggen!

SS12 Stillbo hade fört oss in i Gästrikland, det kändes verkligen norrländskt redan nu för oss sydbor. Landskapsscenerna förändrades under hela rallyts gång, det är oerhört vackert att åka genom landet i midsommartid. Sverige är fantastiskt! Jag kan väl inte påstå att man satt och njöt av utsikten hela tiden, det krävde körningen alltför mycket koncentration för, men givetvis kan man inte undgå att se vyerna man passerar och kör in i. SS12:an kommer jag ihåg för att det var en massa varningar för vägproblem i skissen på sträckan, men jag kan inte påminna mig att det var särskilt farligt. Troligen berodde det på att jag sitter så lågt i bilen så jag aldrig ser vägbanan. Att jag sitter alldeles för lågt upptäckte jag efteråt när jag fick se alla bilder från rallyt! Å andra sidan är stolen inställd för Nürburgring, där finns inga potthål eller stenar mitt i vägen så där räcker det att man ser några hundra meter framför bilen. Till nästa gång ska jag sitta högre!! Sträckan innehöll både landsväg och byväg i skön blandning. En lång transport, som bl.a. förde oss genom Ockelbo (klassiskt namn i rallyts historia, Ockelbo-Lundgren) och utanför Ljusne strax söder om Söderhamn gav oss nästa sträcka SS13 Storberget. Detta var en gammal byväg av fin beskaffenhet, alltså problemfritt. Här blev det lite kalabalik när en deltagare ville klistra dekaler för en känd motortidning på våra bilar och en av rallyts sponsorer var en konkurrenttidning, som redan hade sin dekal på bilen. Det blev lite ordkrig mellan några personer. Till råga på allt var det någon slags pappersdekal som var väldigt svår att få bort så småningom. Nu hade vi kommit så långt i rallyt utan problem att man började tro att det kanske skulle fungera ända till målet?

Övernattningen skedde i Söderhamn, visserligen efter att irrat runt i stan och letat efter (obefintliga) pilar, men så småningom kom vi rätt. Många av rallybilarna parkerades utanför hotellet och där pågick intensiva mekanikerövningar under den ljusa natten, dock inte av någon i vårt team. Fredagen startade på en startramp i centrala Söderhamn. Sedan var det bara att dra vidare genom Hälsingland, först till Vålsjö klack och SS14, alldeles öster om Järvsö. Denna startade förstås uppför, var liten och smal och avslutades 5 km senare på Järvsö klack. Bara 15 km senare var det dags för SS15 Kallmyr, strax utanför Ljusdal. Här hade man lagt alldeles för långt avstånd mellan förvarningsskyltarna på sträckans slut och verkliga målet, så när vi trodde att ett rejält uppbromsande skulle ge oss rätt tid så fick vi istället dra järnet 500 meter extra. Inte bra! Vi drog vidare in i Ljusdal, där det var inlagt ett serviceupphåll där man med fördel också kunde inta glass, inte alls fel i det varma och soliga vädret. Ola Strömberg intervjuade som vanligt, men denna gång fick codriver:na uttala sig. 9 mil transport senare var vi vid SS16 Kälen, ligger öster om Ånge, dvs. vi hade kommit in i Medelpad. Transporten var en av de mest fantastiska grusvägar jag åkt på de senaste 30-40-åren! En bred väg med fast och nästan helt jämn beläggning och rullgrus i ytterkanterna, långa lagom böjda kurvor så att man kunde åka med jämt flyt hela vägen och lite släpp i gruset. Det måste ha varit långt, jag gissar på 5 – 6 mil, ingen bebyggelse utan rakt genom skogen. Här gick det nog fortast i hela rallyt, det gick bara inte att låta bli! SS:en var en krokig väg, återigen en riktig rallyväg som man mest av allt kunde avnjuta att få köra. Tyvärr hade man i våra tidkort angett längden till 10,04 km medan verkligheten var 6 – 7 km. Gissa om man blir konfunderad när man är mitt inne i koncentrationen på att hålla rätt hastighet i ytterligare 4 km och så står målskyltarna där plötsligt? Vad som hände sedan, om sträckan ströks eller om målet räknades som en hemlig tidskontroll (och mål saknades) vet jag inte än idag.

Vi hade nu 10 mil till Mittsverigebanan, där SP16 skulle avverkas. Vid Sundsvall hade jag en stor kontrovers med min codriver om vad som var rätt väg – man ska gräla med codrivern någon gång under ett rally, det har jag sett på TV i reportagen från WRC-rallyna – att jag hade rätt var det ingen tvekan om, jag har dessutom bott i Sundsvall (när jag var 5-6 år), han tjurade men fick förstås ge sig, det var ju ändå jag som skötte gas och ratt! Innan banan, som ligger söder om Härnösand, var det inlagt ett uppehåll i Timrå, strax norr om Sundsvall. Inga anvisningar om matmöjlighet fanns, det stod i körordern att det skulle vara pilat in i Timrå, men vi hittade inte en enda pil. Tråkigt med sådana missar, dock hittade vi in i Timrå ändå. Då kom en kille i en kommunbil och visade oss vägen, det blev till en lokal handlare, som hade varit företagsam nog att leda in oss på hans parkering. Där var en hel del folk och vi fick en påse med lite frukt och dricka. Fint initiativ tyckte vi, tyvärr luktade det mögel i påsen, så tillsammans med lekkamraterna bestämde vi oss för att leta rätt på ett matställe, t.ex. en pizzeria. Vi hade precis sett ut en dylik för att dämpa hungern, när vi längre fram på samma gata fick se en folksamling. Det visade sig att där hade den lokala byföreningen fixat uppställningsplats med möjlighet till mat! Om detta stod inte ett ljud i anvisningarna. Jaja, vi fick ju mat i alla fall och trevliga pratstunder med de gamla SAAB-essen Carlsson/Palm och Skogh/Skogh. Sådant uppväger nackdelar! Dessutom träffade vi en gammal Porsche-förare, Ingemar Nordström från Sundsvall, som i den Carrera som Sten ägde i många år tävlade under början av 60-talet, som bäst som SM-tvåa på bana 1965.

Nästa stopp blev således Mittsverigebanan. När vi kom dit frågade vi funktionärerna hur provet skulle gå till, men det visste ingen. ”Bara kör framåt” var uppmaningen vi fick. Plötsligt var vi ute på banan, det var bara att åka utan att veta vad som förväntades. När vi kört ¾ varv blev vi invinkade och troligen var det slut då! Var, när och hur man tog tiden har vi än idag ingen aning om! Från arrangörernas sida hade man sagt att vi skulle göra ett 3 timmar långt uppehåll här och att det skulle finnas förtäring. Men någonhade glömt att söka serveringstillstånd! Det verkade vansinnigt att bara stå där rakt upp och ned i flera timmar, klockan var sen eftermiddag, vi hade 23 mil till sista specialsträckan, men den skulle inte startas förrän klockan 24.00. Som tur var så fick vi tillåtelse att lämna när vi ville, så vi drog iväg mot Östersund för att hinna checka in på hotellet, äta lite och kanske t.o.m. vila lite innan den nattliga avslutningen. På vägen dit så stannade vi till för att tanka. När jag är inne och betalar så kommer en kille fram till Sten och talar om att han vet var det står en ”sån Porsche”. När jag således kommer ut från macken är Sten borta. ”Han stack iväg med en kille för att titta på en Porsche” sa servicekillarna. Jaha, tänkte jag, det kan ju ta hur många timmar som helst. Men han kom snart tillbaks, hade sett Porschen (356B rostig!, ett vrak, en VW -50 och en VW-buss från -50). Som tur var hade han inte köpt nåt, annars hade släpvagnen för hemtransport av rallybilen blivit ockuperad. Vi kunde alltså åka vidare.

Resan till Östersund höll på att bli vårt Waterloo. Jag började tycka att det kom konstiga ljud bakifrån. Jag lyssnade intensivt, tänkte att det kanske var vägljud från beläggningen, men när den ändrade karaktär och ljudet fanns kvar så började jag misströsta. Skulle vi få ge upp bara några mil från Östersund? Nu vidtalade jag Sten om mina misstankar, han började också lyssna och hörde samma sak som mig. Det blev tydligare och tydligare, att ljudet kom bakifrån var det ingen tvekan om och jag tänkte på den gamla växellådan som aldrig blivit renoverad. Vi svängde in på en parkeringsplats och Sten lyssnade och tittade under bilen för att se om något hängde löst, en inte oäven prognos efter alla grusvägar. Inget syntes, vi åkte vidare, men det hördes bara mera. Service-bilen anropades, vi såg ut en parkeringsplats vid en bensinmack i Brunflo. Bilen hissades upp i bakändan, Lars, servicechefen, kröp in och kollade läget. Inga synliga fel. Nedhissning och Lars bad att få provköra för att lyssna hur det lät. Han åkte en sväng, kom tillbaks och sa att han inte kunde höra något. Men det var ju så tydligt? Jag åkte också en sväng, men nej, det var helt tyst! Vi packade ihop och åkte till Östersund. Därefter har det aldrig hörts något oljud igen! Den enda förklaring vi kan se är att det legat en sten eller dylikt i kläm någonstans och att den ramlade bort när vi hissade upp bilen! Fantastiskt, eller hur?

Nu checkade vi in på vårt hotell, eller vad det nu var. Det fanns ett pyttelitet tvätt- bad- toalettrum, där handfatet och duschen satt på varsin sida på en träfiberplatta och när man skulle använda duschen så fick man svänga ut hela skivan, över toalettstolen! En fantastisk konstruktion som jag aldrig sett förr, då har jag ändå besökt konstiga hotellrum lite varstans. Det fanns i alla fall två bäddar, visserligen var rummet så litet att bara en person i taget kunde gå till sin säng, men det gick att sova där! Vid ½ 11-tiden var det dags att dra till skogs igen. Natten var ljus, nästan som på dagen, så vi hade inga problem att hitta till Midnattssolsrallyts mest klassiska sträcka, Husås – Andviken. Härifrån finns många bra historier, t.ex. Erik Carlssons kullerbyttor 1960 (Erik slog runt flera varv, bröt av en telefonstolpe och blev liggande på taket (vad annars) och en åskådartant blev så rädd att hon gallskrek efter en ambulans. Erik kravlade sig ur den demolerade SAAB:en, tittade på tanten och sa: ”Behöver du ambulans? Har du slagit dig?”), Berndt Janssons olycksaliga sista kurva 1959, när han ledde rallyt (i en Porsche 1300) och bara hade några hundra meter till mål och körde av vägen, SAAB-åkaren Erik Nyman som 1963 hamnade upp och ned i den närliggande sjön, blev blöt men hade en väska med torra kläder som flöt omkring inne i bilen, Austin-Healeyn som la sig upp och ned utan att ha något tak att landa på, men där besättningen klarade sig utan skador, alla knäckta växellådshalsar på Porscharna osv. osv, detta skulle verkligen bli höjdpunkten på veckans strapatser.

Vi kom i god tid, radade upp oss och steg ur bilen för att idka social samvaro med medtävlarna. Då blev vi anfalla! Dom var 100-tals som kom i flockar. Nej, inte vargar utan MYGG! Som Skåne-boende under senaste 35 åren så hade man glömt vad mygg vill säja! Dom hade storkalas på oss och Sten, som var rädd att förlora en massa hårt upparbetad kroppsmassa, hoppade snabbt in i bilen igen och drog igen alla fönster. Själv ville jag ju gärna visa lite macho-instinkter, så jag stod ut, men motionerade kraftigt armarna för att hålla vilddjuren borta. Det var en pärs! När vi klagade vår nöd för ortsbefolkningen så fick vi till svar: ”Ni duschar för ofta!”. Jaha, där fick man lära sig ett norrländskt knep och kanske samtidigt inse varför Norrland är så glest befolkat! När vi väl fick starta och kunde köra ifrån myggen, så fick vi uppleva en härlig rallysträcka, perfekt i krokighet, backe upp och backe ned, sköna scenerier utmed sjön, det berömda hoppet där inte minst Porsche-vagnar alltid fotograferats (men vi hoppade inte) och ypperlig grusväg. Ja, SS18 gjorde skäl för ”klassisk sträcka” och jag är väldigt lycklig över att äntligen ha fått köra den. Tyvärr fick vi fel tid på sträckan, det var vi dessutom inte ensamma om och om den blev rättad nån gång vete gudarna. Men roligt var det! Förresten kan jag inte låta bli att tala om att snabbast under de riktiga rallyåren var Berndt Jansson 1963 med Carrera 2 GT. Näst snabbast Allan Borgefors 1956 i Speedster 1600S, kanske den bästa prestationen med en 75-hästare mot Berndts 165-hästare. 1964 så tangerade Tom Trana Allans tid med en Volvo PV Sport.

Bengt Alsed - Sten Sundström

Nu var det bara 5 mils transport in till Östersund kvar och sen hade vi genomfört Midnattssolsrallyt 2006! Uppställning på torget i fullt dagsljus. Men först Lennarts kommentarer om sista biten: ” Husås – Andviken, denna legendariska sträcka som man hört så mycket om, var något som jag hade sett fram emot hela veckan. Sträckan är 17 km lång och kantas av massor med åskådare som med rykande eldar försöker hålla myggen borta. I det berömda hoppet vid ladan håller vi igen lite för att inte riskera något, vilket visar sig onödigt då man på senare år har hyvlat ner krönet 2-3 meter. Efter målgång på sträckan stannar vi för att kolla vilka tider dom andra har på sträckan. I slutet av rallyt har nämligen en del andra i vår klass, som fått mycket prickar, börjat att åka fort istället för att räkna sekunder. Några av dessa hinner iväg mot slutmålet i Östersund innan vi kommer på att vi har ytterligare ett mål att uppfylla, nämligen att vara första bil i mål. Så det blev veckans snabbaste resa till Östersund och en viss ängslan att vi skulle missa någon pilning inne i stan. Men det gick vägen och vi kunde som första bil svänga in under portalen på Stortorget i Östersund. När vi stiger ur bilen kommer en man fram och hälsar och presenterar sig som Harry Källström, och visst är det Sputnik. ”Jag var och hälsade funktionärerna där borta” sa han. ”men de visse inte vem jag var, dom var väl för unga”. Efterhand fylldes torget med rallybilar och klockan 03.30 kunde vi gå till sömns! 230 mil blev det (arrangörerna hade glömt mattelektionerna i skolan för många år sedan, dom påstod nämligen att det var 150 mil) och då hade vi 106 mil hem, kortaste vägen.

Detta fick anstå till söndagen förstås, först skulle det bankett-as på lördagskvällen. Och bankett blev det, även om det ett tag såg ut som om alla inte skulle få plats. Men det fick vi. Störst triumf firade Douglas och Berne, som vann regularity-klassen. Bengt och Sten blev 6:a eller 7:a beroende på vilken resultatlista man läser (dom hade tänkt sig bättre) och Kurt och Lennart blev sist (det var vad dom satsat på)! Alla nöjda, natten ljus. Slutkläm: Detta var några av de härligaste dagar vi upplevt! Jobbiga men……… ack så ljuvliga! 50% längre körsträcka tär på bil, kropp och plånbok, men vad gör det nu? En färdbeskrivning som skulle passat bra till en pensionärsutflykt på 8 – 10 mil och vadå pilat???????? Vadå kissa, äta, tanka???? Ja, nog hade detta äventyr sina brister och oförutsedda händelser, men det ska kanske ett äventyr ha? Tack till våra glada och positiva servicekillar Lars och Per och tack för att vi slapp köra dom 106 milen hem utan kunde ta bilen på släp. Man hoppas att Midnattssolsrallyt kommer tillbaks, inte så ofta att det går inflation i det utan vart 3: - 5:e år och att arrangörerna lärt sig något och framförallt satsar mer på regularity, en perfekt tävlingsform för oss som vill åka rally, men inte vill offra bilen i alltför hög grad. Kommer rallyt igen så kommer vi igen – med hasplåtar!